Liket i dammsugaren

Skulle städa lite under trappen idag, lyfter på en påse med kläder, vad ser jag krypa ut? En enorm spindel med tre krossade ben, stackarn! H*n hankar sig fram och försöker fly, jag sätter fram dammsugarn och slurkar upp den. Känner att jag har gjort en god gärning, hur länge kan en spindel klara sig med fem ben? Sedan börjar jag av någon anledning få lite skuldkänslor, dom växer till en liten hård knut i magen, stackars spindel, den kanske hade klarat sig i alla fall? Nu ligger den lik i min dammsugarpåse, och den fick ju lixom aldrig chansen att klara sig som fembening...

Varför har jag skuldkänslor över en spindel?!? Den hade antagligen dött i alla fall, och vilken smärta att få tre ben krossade av en enorm papp-påse! Nej den har det nog bättre som död, men ändå, skuldkänslan vill inte riktigt ge med sig, vad är det med mig idag?

Idag har vi varit och handlat lite julblommor och vi har fixat fint i köket, Hampus och jag, i förrgår var vi och plockade mossa och pysslade ihop en mysig adventsljusstake, nu har vi varit duktiga, tycker jag.

Alla fönster är klara, alla gardiner är uppe, har bara ett berg med tvätt att beta mig igenom också så kan man väl kanske säga att jag är någorlunda klar med allt just nu, nej just fan, golven måste tvättas med. Suck.

-Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma! -Mmmmh?

Hampus har blivit fruktansvärt ljudlig av sig för tillfället, han tjatar och pratar, sjunger och gnolar, ylar och tjuter. När han är vaken, så är det aldrig tyst.
Det är lite så som Håkan säger faktiskt, först så vill man att dom ska le, man vill att dom ska säga mamma, att dom ska krypa, och sedan gå, och när dom kan det, ja vad vill man då? Att dom ska vara små och söta och ligga tyst och sova eller bara jollra lite sött. Varför är man aldrig nöjd tro? ;)

Upptäckte häromdan att om jag frågar Hampus något så säger han antingen jaop eller nepp, och sen så går han antingen ifrån mig eller springer dit jag ber honom att gå eller göra. Undra när det hände? När började han förstå så mycket? Måste kanske börja passa mig med vad jag säger så att han inte råkar höra nåt han inte ska säga. (Vi vill ju inte ha en Cai accident igen)
För er som inte vet vad jag menar så ska jag berätta,
Cai, strax över ett år sitter i kyrkbänken med sin far och farbror när lillasyster anna ska döpas.
När prästen kommer ut så ställer sig Cai i kyrkbänken och säger med klar ljudlig stämma;
Vad är det för en dum jävel? (eller nåt liknanade kommer inte ihåg exakt) Heheh

Nä ni imorn så blir det jobb så det kanske är dax för sängen, det känns så i ögonen i alla fall..
Syns när vi syns!