-Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma! -Mmmmh?

Hampus har blivit fruktansvärt ljudlig av sig för tillfället, han tjatar och pratar, sjunger och gnolar, ylar och tjuter. När han är vaken, så är det aldrig tyst.
Det är lite så som Håkan säger faktiskt, först så vill man att dom ska le, man vill att dom ska säga mamma, att dom ska krypa, och sedan gå, och när dom kan det, ja vad vill man då? Att dom ska vara små och söta och ligga tyst och sova eller bara jollra lite sött. Varför är man aldrig nöjd tro? ;)

Upptäckte häromdan att om jag frågar Hampus något så säger han antingen jaop eller nepp, och sen så går han antingen ifrån mig eller springer dit jag ber honom att gå eller göra. Undra när det hände? När började han förstå så mycket? Måste kanske börja passa mig med vad jag säger så att han inte råkar höra nåt han inte ska säga. (Vi vill ju inte ha en Cai accident igen)
För er som inte vet vad jag menar så ska jag berätta,
Cai, strax över ett år sitter i kyrkbänken med sin far och farbror när lillasyster anna ska döpas.
När prästen kommer ut så ställer sig Cai i kyrkbänken och säger med klar ljudlig stämma;
Vad är det för en dum jävel? (eller nåt liknanade kommer inte ihåg exakt) Heheh

Nä ni imorn så blir det jobb så det kanske är dax för sängen, det känns så i ögonen i alla fall..
Syns när vi syns!