Tankar som inte borde tänkas.

Idag går mina tankar till Åsa, och sen driver dom iväg som ett löv i vinden.

Ibland så kan jag bara inte låta bli, jag blir sjuk bara jag tänker på det, men jag kan inte låta bli i alla fall. Ibland så tänker jag på hur det skulle bli om jag bara dog, om jag bara la mig ner, slöt ögonen och försvann, om jag bara... Ja vadå?
Folk säger att man får högre självbevarelsedrift då man blivit förälder, numera när dessa tankar kommer över mig så svider det i halsen och ett motstånd, som ett litet tungt moln, lurar i bröstet. Är detta självbevarelsedrift? Ett litet sting i halsen, en svidande klump?
Destruktiva tankar. Just idag känns det inte som att jag kommer ifrån dom. Just idag. Kanske är dom borta imorgon och jag kan fungera som vanligt igen, utan att tänka på min död, Roberts död eller Gud förbjude, Hampus död. Skulle jag ens klara av att fungera om jag miste dom? Och varför utsätter jag mig ens för tanken?
Kanske har jag blivit en aningens skadad av att förlora min pappa så tidigt i livet, jag hänger mig lixom kvar i tanken och kan ingte riktigt släppa, jag inbillar mig att alla dom jag håller av kommer att försvinna för mig alldeles förtidigt, alldeles för snart. Och att jag ska bli ensam kvar. Ensam. Det svider i halsen. Igen.
Mitt barn, min underbara unge, kommer och kramar mig och ger mig en puss. Mamma lessen? Frågar han. Nej, inte ledsen. Inte längre.

Älskade unge.