Lite renovering

Hamisens rum på tur! Jag har spcklat idag och skulle ha börjat måla imorn, men arbetsnarkomanen Robert kunde inte låta bli rollern, så nu är rummet snart målat två gånger, vilket iof underlättar för resten av måleriet, jag och Annika ska måla cirklar därinne imorgon, i en annan färg. Lägger ut en bild när det är klart sen!
Hampisen har haft en jobbig dag idag, först lektid på förskolan (har ju fåttt ofrivillig semester denna veckan, hoppas det är den sista..) Och sedan kom Martina, Lucas och Ellen på besök. Fanny kunde inte heller hålla sig borta, så jag och martina fick sitta ifred och dricka vårt kaffe medans Fanny tog hand om vildbasarna en stund. Vi kände oss väldigt bortskämda! :)

Klockan sex sa Hampus: Hampuuf tlött, hampuuf nana nu. Stackarn.
Han fick somna i vår säng ikväll, annars kunde ju inte Robert måla. hehe.. den mannen är som en robot. slutar aldrig gå..
Hampus verkade rätt nöjd med upplägget. Boom-bloom-bloom-lampan fick följa med, och bägge gossedjursmössen, så han somnade gott därinne!

Nä, nu ska jag ut med mitt monster så jag kan slänga mig i sängen jämte min lille grabb, så får vi väl se när den ömme fadren gör oss sällskap.. ;)

Godnatt!

Försöka duger, eller?

Har färgat håret idag, lillasyster och jag, vi blev så fina så.
Hampus vaknade mitt i alltihop, sedan försvann han en stund, han skulle gå och tvätta händerna sa han.
Kom tillbaka med håret på ända, BLÖTT! (ovanligt, han hatar vatten över midjan och uppåt är nästan likamed döden)
Nämen Hampus, säger jag, vad har du gjort med håret? Hampuff finer me, mamma. Hampuff tvåål, håår.
Mycket riktigt tvål i hela håret. Sötnosen, han ville också vara geggig i håret, precis som Sofie, så han också skulle vara snygger sen. Och det blev han ju iof, ren och fin i håret. Gullunge.

Imorgon blir det först lektid på försökolan för lilleman, sedan kommer Martina, Lucas och Ellen på besök. Man får göra vad man kan för att trötta ut dom små liven. Det räcker inte riktigt till med att bara gå hemma och skrota längre...
När grabben är på lektid ska jag börja fixa i hans rum, ska spackla igen alla hål i tapeten, sedan ska det målas på onsdag. Ska bli kul att ge honom ett riktigt grönt grabbrum. Just nu är tapeten typ rostrosa. Inte så värst grabbigt kanske... ;)

Tankar som inte borde tänkas.

Idag går mina tankar till Åsa, och sen driver dom iväg som ett löv i vinden.

Ibland så kan jag bara inte låta bli, jag blir sjuk bara jag tänker på det, men jag kan inte låta bli i alla fall. Ibland så tänker jag på hur det skulle bli om jag bara dog, om jag bara la mig ner, slöt ögonen och försvann, om jag bara... Ja vadå?
Folk säger att man får högre självbevarelsedrift då man blivit förälder, numera när dessa tankar kommer över mig så svider det i halsen och ett motstånd, som ett litet tungt moln, lurar i bröstet. Är detta självbevarelsedrift? Ett litet sting i halsen, en svidande klump?
Destruktiva tankar. Just idag känns det inte som att jag kommer ifrån dom. Just idag. Kanske är dom borta imorgon och jag kan fungera som vanligt igen, utan att tänka på min död, Roberts död eller Gud förbjude, Hampus död. Skulle jag ens klara av att fungera om jag miste dom? Och varför utsätter jag mig ens för tanken?
Kanske har jag blivit en aningens skadad av att förlora min pappa så tidigt i livet, jag hänger mig lixom kvar i tanken och kan ingte riktigt släppa, jag inbillar mig att alla dom jag håller av kommer att försvinna för mig alldeles förtidigt, alldeles för snart. Och att jag ska bli ensam kvar. Ensam. Det svider i halsen. Igen.
Mitt barn, min underbara unge, kommer och kramar mig och ger mig en puss. Mamma lessen? Frågar han. Nej, inte ledsen. Inte längre.

Älskade unge.

Dom nya orden.

Hampus formligen bubblar över med nya ord som vill komma ut, och när han inte lyckas så blir han sååå arg, jag förstår honom, stackarn, han förstår ju nästan allt vi säger till honom så..
Just nu är allting hans, den äää miiiim skriker han så fort man försöker ta bort något han inte får ha, som tillexempel den lilla fruktkniven, fråga mig inte hur han lyckas men det gör han, när han kommer skrikandes med den i högsta hugg och skriker Haaaampuuusssshh bäppleee! Haaaampuuushh bäpple miiiim! Då blir man lite lätt förtvivlad innan man hunnit upp honom och fått tagit ifrån honom kniven, sedan skiva äppleskivor till honom som han nöjt äter till Händige Manny, medans mamma pustar ut i soffan och försöker hämta sig från den halvt igångsatta hjärtattacken...

Det är nog många saker som man blir missförstådd för när man är liten. Om man tar det här med fruktkniven tillexempel, han vet mycket väl om att han inte får ha knivar, och dom stora knivarna rör han aldrig, skulle han någon gång få upp den lådan med knivar i så är det fruktkniven han tar, som tur är.. Ibland så pekar han på lådan och säger, mamma, hampussssh ajaj! Och så ser han otroligt nöjd ut och pöser lite över hur duktig han är, när han i nästa sekund lyckas få upp lådan och sträcker sig efter fruktkniven, då störtar man ju såklart fram och skäller nej hampus ajaja! Och han ler lite förnöjt och säger ajaj, och springer iväg, ungefär som att han bara ville påpeka detta från första början, och ääääntligen förstår du mamma, just det, det var ajaj i den lådan, precis som jag sa! Det gäller att vara med och verkligen lyssna på vad han säger, för råkar man missa minsta lilla sak så gör han slag i saken och visa istället, och tydligt nog också, och det blir inte alltid så lyckat.
Grejen är den att det har gått så fort så det är inte alltid man reflekterar över det, jag har nog inte riktigt förstått hur stor han faktiskt har blivit, men ändå så förväntar man sig att han ska förstå det man säger till honom, i alla fall dom enklare sakerna.

Ett annat populärt ord just nu är nej! Det är nej till allt, pussas, kramas, mat, macka, vatten, mjölk till maten, sova, vara vaken, allt! (har vi använt det ordet lite väl bra kanske) Man får nyansera vilka nej han använder som faktiskt nej, och när han bara säger det på pin ki. Ibland så säger han nej och sträcker sig fram mot det man erbjuder i alla fall, och just i sådana fall är det ju inte såå svårt... :)

Jag längtar verkligen efter den tid då vi kan ha samtal med varandra, Hampus och jag, då han kan berätta det han har gjort på dagis och vad han vill, inte bara svara jaaaa, eller nej! eller "mama bumpi nana lull bamp bamp!"

Huh?

Liket i dammsugaren

Skulle städa lite under trappen idag, lyfter på en påse med kläder, vad ser jag krypa ut? En enorm spindel med tre krossade ben, stackarn! H*n hankar sig fram och försöker fly, jag sätter fram dammsugarn och slurkar upp den. Känner att jag har gjort en god gärning, hur länge kan en spindel klara sig med fem ben? Sedan börjar jag av någon anledning få lite skuldkänslor, dom växer till en liten hård knut i magen, stackars spindel, den kanske hade klarat sig i alla fall? Nu ligger den lik i min dammsugarpåse, och den fick ju lixom aldrig chansen att klara sig som fembening...

Varför har jag skuldkänslor över en spindel?!? Den hade antagligen dött i alla fall, och vilken smärta att få tre ben krossade av en enorm papp-påse! Nej den har det nog bättre som död, men ändå, skuldkänslan vill inte riktigt ge med sig, vad är det med mig idag?

Idag har vi varit och handlat lite julblommor och vi har fixat fint i köket, Hampus och jag, i förrgår var vi och plockade mossa och pysslade ihop en mysig adventsljusstake, nu har vi varit duktiga, tycker jag.

Alla fönster är klara, alla gardiner är uppe, har bara ett berg med tvätt att beta mig igenom också så kan man väl kanske säga att jag är någorlunda klar med allt just nu, nej just fan, golven måste tvättas med. Suck.

-Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma! -Mmmmh?

Hampus har blivit fruktansvärt ljudlig av sig för tillfället, han tjatar och pratar, sjunger och gnolar, ylar och tjuter. När han är vaken, så är det aldrig tyst.
Det är lite så som Håkan säger faktiskt, först så vill man att dom ska le, man vill att dom ska säga mamma, att dom ska krypa, och sedan gå, och när dom kan det, ja vad vill man då? Att dom ska vara små och söta och ligga tyst och sova eller bara jollra lite sött. Varför är man aldrig nöjd tro? ;)

Upptäckte häromdan att om jag frågar Hampus något så säger han antingen jaop eller nepp, och sen så går han antingen ifrån mig eller springer dit jag ber honom att gå eller göra. Undra när det hände? När började han förstå så mycket? Måste kanske börja passa mig med vad jag säger så att han inte råkar höra nåt han inte ska säga. (Vi vill ju inte ha en Cai accident igen)
För er som inte vet vad jag menar så ska jag berätta,
Cai, strax över ett år sitter i kyrkbänken med sin far och farbror när lillasyster anna ska döpas.
När prästen kommer ut så ställer sig Cai i kyrkbänken och säger med klar ljudlig stämma;
Vad är det för en dum jävel? (eller nåt liknanade kommer inte ihåg exakt) Heheh

Nä ni imorn så blir det jobb så det kanske är dax för sängen, det känns så i ögonen i alla fall..
Syns när vi syns!

Usch så tiden går

Jag ville inte bli en sån som sa just dom orden, men har märkt på det senaste att just dessa ord faktiskt passerar ur min mun.
Hur blev jag sån?
Kanske kan det ha att göra med hela den här föräldragrejen, helt plötsligt så hinner man inte så mycket annat än att ta hand om Hampus och hushåll så man tänker helt enkelt inte på hur dagarna går, förrän man gör det, och då slår det en. GUD. Vad tiden går fort.
Hampus som nyss var liten har nu börjat prata, ja inte rent men jag förstår för det mesta vad han vill, och han förstår nästan alltid mig, vilket är kul, och spännande, jag brukar testa honom för att se hur pass långt förståndet egentligen sträcker sig och jag måste erkänna att jag blir mer och mer förvånad för var dag.
Känner att det tar stopp just nu med skrivinspiration så jag avslutar med en liten dikt jag skrev innan...

......

...Älskade barn...

......

I solljuset badar jag,

möts av brunnar,

Likt kristaller gnistrar de i ljuset.

I morgon, var dag,

Det ljuder i mina öron,

Det vackra klingande skrattet.

Glädjen som sprudlar,

runt,runt,

Likt en furie drar yrvädret förbi.

Om natten sömnen tar dig,

Likt en varm boll i mjukaste ull,

Du snusar till morgonen gry.

Älskade barn, Älskade unge!

Ditt busiga flin,

Dina underbara ögon.

Dina kvicka ben som avslutas i runda fötter.

Hur har vi, hur har jag,
Kunnat skapa någon som är så vacker?