Jahaop!

Tisdagen var blöt, blötare blötast! Och dessutom så är jag så trött efter att Hampus har gått in i nåt slags vakenmaraton.. Två dagar nu utan ordentlig sömn, skit, man kan bli störd för mindre...
Har funderat mycket över mitt och vårt liv de senaste dagarna, över min pappa, när ska jag berätta för Hampus om honom? Det kanske ger sig med tiden, jag vill att Peter ska vara Hampus morfar i alla lägen och på alla sätt han kan, men han måste ju ändå få reda på att det faktiskt fanns en morfar till, en gång.. Och hur kommer han att ta det? kommer han att bli ledsen över att ahn aldrig kommer att få se sin riktiga morfar eller kommer han att strunta i det? och hur ska jag kunna trösta honom om han blir ledsen? Robert säger att jag oroar mig för mycket och att jag ska lugna ner mig lite, men jag kan inte låta bli... jag antar att det ligger i min natur...
Jag känner att alla känslor liksom bubblar upp till ytan igen vid familjehögtider, så som farsdag. Det är jobbigt att inte få ge honom en kram och säga till honom att jag älskar honom. Det är nu tretton år sedan han gick bort, snart fjorton! Men det gör fortfarande lika ont. Tiden läker alla sår... Även detta???
Gick igenom lite dikter jag skrivit förut, tänkte dela två stycken med er;

Till min far.

Uteblir svaren, växer fruktan,
Vreden blossar och bränner.
Livet fortsätter i samma fart,
jag står still.
Det sägs att blixten aldrig slår ner två gånger
på samma ställe.
Men hur kan jag vara säker?

Insikten träffar mig,
som ett slag i ansiktet.
Sorgen biter sig fast,
likt is i mitt hjärta,
fick jag blott en chans,
vad skulle jag då säga?
Du svek oss.

En dröm som aldrig blir sann,
i år har jag längtat och önskat,
hopplöst och fruktlöst,
ändå?
fick jag blott en chans
vad skulle jag då säga?
Jag älskar dig.

Och så en om Hampus som jag skrev när han låg i magen... ;)


Trött i kroppen
ont.
Trångt trycker och skuffas,
att andas?
Vem är du?
Ängel, här!
Längtar, väntar, outhärdligt!
När?
Vem är du?