Va? Var allt jag fick ur mig, jag fick en sån chock! Jag vet ju att han har varit dålig länge, och han har även legat på sjukhus, men han har ändå varit stabil, rätt dålig emellanåt, men ändå, stabil.
Ja, han blev värre snabbt under en tid och sen gick han bort igår, fortsätter hon, och det är inte innan vi lägger på som det slår mig, han hade blivit sämre och sämre under en tid, (dagar eller timmar?) Och ingen ringer och talar om något innan nu! Herregud det tar mig 20 min in till sjukhuset! Varför har ingen ringt och sagt något? Det är oförlåtligt. Jag och mina syskon fick ingen chans att säga adjö till vår farfar, och jag kommer nog aldrig att kunna förlåta min faster för det.
Enligt min tro så får man bete sig på vissa sätt då man håller på eller har förlorat en nära anhörig, man får skrika, tjuta, man får slå på saker, man får gråta, man får stirra ut i ingenting hur länge man vill utan att bli ifrågasatt, man får skratta ena sekunden och gråta andra, man får bli arg, förtvivlad, lättirriterad och hysterisk, man får försvinna för sig själv, man får kräva att bli kramad eller ompysslad, men man får inte, och då menar jag INTE glömma bort resten av släkten och komma på att ringa dagen EFTER deras nära anhörig har gått bort! DET ÄR OFÖRLÅTLIGT! Jag har bara farfar och min faster kvar på pappas sida, så för min skull så betyder detta väldigt mycket.
Som sagt, jag kommer nog aldrig kunna komma att förlåta henne.
Och vad gör jag för att lugna mig själv? Jag jobbar med hästarna, jag mockade i utegången, la in ny torv och halm, jag har kollat på SATC med Karin och drack några cider, och nu har jag städat hela lägenheten. Jag är fortfarande inte trött, fast mina ögon börjar svida lite nu. Skönt, då kanske jag kan somna i alla fall.
Farfar, jag saknar dig redan. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar