Liket i dammsugaren

Skulle städa lite under trappen idag, lyfter på en påse med kläder, vad ser jag krypa ut? En enorm spindel med tre krossade ben, stackarn! H*n hankar sig fram och försöker fly, jag sätter fram dammsugarn och slurkar upp den. Känner att jag har gjort en god gärning, hur länge kan en spindel klara sig med fem ben? Sedan börjar jag av någon anledning få lite skuldkänslor, dom växer till en liten hård knut i magen, stackars spindel, den kanske hade klarat sig i alla fall? Nu ligger den lik i min dammsugarpåse, och den fick ju lixom aldrig chansen att klara sig som fembening...

Varför har jag skuldkänslor över en spindel?!? Den hade antagligen dött i alla fall, och vilken smärta att få tre ben krossade av en enorm papp-påse! Nej den har det nog bättre som död, men ändå, skuldkänslan vill inte riktigt ge med sig, vad är det med mig idag?

Idag har vi varit och handlat lite julblommor och vi har fixat fint i köket, Hampus och jag, i förrgår var vi och plockade mossa och pysslade ihop en mysig adventsljusstake, nu har vi varit duktiga, tycker jag.

Alla fönster är klara, alla gardiner är uppe, har bara ett berg med tvätt att beta mig igenom också så kan man väl kanske säga att jag är någorlunda klar med allt just nu, nej just fan, golven måste tvättas med. Suck.

-Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma! -Mmmmh?

Hampus har blivit fruktansvärt ljudlig av sig för tillfället, han tjatar och pratar, sjunger och gnolar, ylar och tjuter. När han är vaken, så är det aldrig tyst.
Det är lite så som Håkan säger faktiskt, först så vill man att dom ska le, man vill att dom ska säga mamma, att dom ska krypa, och sedan gå, och när dom kan det, ja vad vill man då? Att dom ska vara små och söta och ligga tyst och sova eller bara jollra lite sött. Varför är man aldrig nöjd tro? ;)

Upptäckte häromdan att om jag frågar Hampus något så säger han antingen jaop eller nepp, och sen så går han antingen ifrån mig eller springer dit jag ber honom att gå eller göra. Undra när det hände? När började han förstå så mycket? Måste kanske börja passa mig med vad jag säger så att han inte råkar höra nåt han inte ska säga. (Vi vill ju inte ha en Cai accident igen)
För er som inte vet vad jag menar så ska jag berätta,
Cai, strax över ett år sitter i kyrkbänken med sin far och farbror när lillasyster anna ska döpas.
När prästen kommer ut så ställer sig Cai i kyrkbänken och säger med klar ljudlig stämma;
Vad är det för en dum jävel? (eller nåt liknanade kommer inte ihåg exakt) Heheh

Nä ni imorn så blir det jobb så det kanske är dax för sängen, det känns så i ögonen i alla fall..
Syns när vi syns!

Usch så tiden går

Jag ville inte bli en sån som sa just dom orden, men har märkt på det senaste att just dessa ord faktiskt passerar ur min mun.
Hur blev jag sån?
Kanske kan det ha att göra med hela den här föräldragrejen, helt plötsligt så hinner man inte så mycket annat än att ta hand om Hampus och hushåll så man tänker helt enkelt inte på hur dagarna går, förrän man gör det, och då slår det en. GUD. Vad tiden går fort.
Hampus som nyss var liten har nu börjat prata, ja inte rent men jag förstår för det mesta vad han vill, och han förstår nästan alltid mig, vilket är kul, och spännande, jag brukar testa honom för att se hur pass långt förståndet egentligen sträcker sig och jag måste erkänna att jag blir mer och mer förvånad för var dag.
Känner att det tar stopp just nu med skrivinspiration så jag avslutar med en liten dikt jag skrev innan...

......

...Älskade barn...

......

I solljuset badar jag,

möts av brunnar,

Likt kristaller gnistrar de i ljuset.

I morgon, var dag,

Det ljuder i mina öron,

Det vackra klingande skrattet.

Glädjen som sprudlar,

runt,runt,

Likt en furie drar yrvädret förbi.

Om natten sömnen tar dig,

Likt en varm boll i mjukaste ull,

Du snusar till morgonen gry.

Älskade barn, Älskade unge!

Ditt busiga flin,

Dina underbara ögon.

Dina kvicka ben som avslutas i runda fötter.

Hur har vi, hur har jag,
Kunnat skapa någon som är så vacker?

Mamma

Jag har tänkt lite på det här med att vara förälder, många olika aspekter har jag klurat på och detta är vad jag har kommit fram till hittils,

När man får barn så förändras ens liv totalt, JAG kommer inte längre i första eller andra hand, barnet kommer i första, hundar, hushåll i andra och tredje, bil matköp och tillagning av mat osv osv, sen kommer jag. Ibland så kan jag tänka tillbaka på den tid då jag var arton och hade hela världen framför mig utan att ens tänka över det speciellt mycket. Det var inte det viktiga. Det viktiga stora målet det var att skaffa familj. och barn. och se, nu har jag det.
Ibland så kan jag få en liiiiten gnista av fruktan eller kanske av svaghet, då jag tänker på allt jag kunde ha gjort om jag inte hade haft barn nu. Men å andra sidan, jag skulle aldrig för något i världen byta mitt liv eller min familj mot en annan situation.

När man befinner sig i den här fasen med småbarn som jag gör just nu så får man säkra sitt hem. Man får ha lås på alla farliga lådor, ställa saker långt in på bänkar, ha grind i trappan, se till så att handtaget på stekpannan inte sticker utanför spisen när man steker nåt osv.
Jag är van vid att mer eller mindre alltid ha intrampat ris eller dylikt i strumporna, hur ofta jag än städar och damsuger golvet, jag har alltid nån slags fläck på mina kläder, och mina skor ligger i hela huset. Men vet ni? Man står ut med sånt för att man har ett litet charmtroll hemma.

Jag har för vana att gömma mobiltelefoner och kontroller till tv:n, och att alltid låsa dörranrna när vi är inne, för annars går han ut.
Man blir van vid väldigt lite nattsömn, blir nästan alltid väckt av ena eller andra anledningen och man får aldrig sova ut ordentligt. Man får ingen egentid och tar man sig egentid så har man dåligt samvete för det.
Att jobba är en annan sak som ger mig dåligt samvete, jag träffar Hampus tre timmar om dagen de dagar som jag jobbar, men jobbar jag inte så får vi inte in några pengar och då har jag dåligt samvete för att jag inte kan ge honom de saker som han behöver.
Att åka någonstans eller gå på bio kräver god planering och oranisation, barnvakt måste fixas och instrueras, för ingen kan så bra som mamma kan, så är det.

Kanske låter det som gnäll, mer eller mindre alltihopa, men det var inte så det var menat,
solen kan inte lysa ikapp med min sons leende, ingen får mitt hjärta att bulta på det sätt som han får och jag kan knappt vara utan honom en dag utan att strupen snörs åt.
Att skaffa barn är helt klart det bästa jag har gjort utav mitt liv hittils, och man kan inte beskriva känslan av den stoltheten och kärlek som man känner för sin egen avkomma, faktiskt.

Men det är som dom säger. När man skaffar barn så får man helt pötsligt förståelse för sina föräldrar, och kan mer eller mindre förlåta dom allt.

Over and out.

Snö och födelsedagspresenter

Helt trött på min jobbsituation just nu, eller ja, brist på jobb situation kanske jag ska säga. Har inte jobbat på hela veckan, känns lite tufft, hoppas nån ska vara ledig nästa vecka.

Nu när det snöa så idag så blev jag faktiskt inte så lite paff! Wow.. snö i oktober.. vem trodde det..? Hampus var rätt misstänksam, men kossorna var så roliga när det snöade på dom så han töade upp.. hahaah

Sedan töade snön och nu regnar det och blåser.
Så kan det gå.


Känner mig lite dåsig och slö och har gjort det den senaste tiden, inte så nice, funderar på att köpa nån slags piller kanske, men vilken sort? Järn? kanske? eller?
suck... ... .

Brukar tyvärr bli såhär varje gång hösten faller ner över oss, över mig verkar den falla rätt så tungt, som en hammare i bly ungefär, och krascha mig i golvet, suga ur mig all energi och sen lämna mig som en urtvättat trasa.
Så känner jag mig just nu, som en trasa.

Imorn så tänker jag i alla fall fly fältet ner till Nabben en sväng och hjälpa till med hö och halm leveransen inför vintern. Sen ska jag markträna en hel del, i alla fall en timme, bara för att inte behöva åka hem på en stund, det har inte blivit mycket till egentid den här veckan, som ni kanske märker på mitt smäktande tonfall, efter att få umgås i flera timmar, med ingen annan än min häst.

För er som har en häst som ni har bundit er till på samma sätt som jag, eller nåt annat djur också för den delen, förstår nog denna saknad och frustration som jag känner just nu, över att inte ha varit där på några dagar, än ni som inte har det.
För er låter det nog bara som dravel, kanske ska jag skriva om nåt annat.


För er som däremot undrar vad jag skulle kunna vilja ha när jag fyller år i november så vill jag ha en kitchen aid!!!
Kanske inte nödvändigtvis en röd, har inte bestämt vilken färg jag vill ha än.Ger er en heads up nu, för den är ju rätt så dyr, så ni har tid att spara ihop till den... ;)

Nä ni... saknar lite skrivar motivation idag känner jag, och Robert saknar visst mig vid sin sida i tvsoffan så jag får väl bege mig. ha en trevlig afton

Ciao

Förskolan kräftor och bigaråer

Hampus har börjat sin inskolningsperiod på förskolan. Han är så himla duktig och glad hela tiden, han har en stolt mamma, vill jag bara påpeka.
I fredags så lämnade vi barnen ensamma med personalen för första gången, i ca 40 minuter. Glad i hågen sa jag hej då, han gnisslade lite i Emmas famn, men när jag vände mig om utanför grinden så var han i full fart med leken igen, likandant var det när jag kom tillbaka, jag hade nog lite blandade känslor där ett tag, dels glad och lycklig för att han trivs så bra, och dels lite ja.. svartsjuk är nog inte det rätta ordet, men det nöp lite i hjärtat när jag såg hur bra han klarade sig utan mig, det gjorde det allt, men när han upptäckte att jag var tillbaka så sprang han fram och kramade och pussade på mig, och då kändes det bra igen, min lilla pojk hade nog saknat mamma lite i alla fall.

Idag har vi haft en riktigt bra dag, vi åkte på uteauktion hela familjen och solen gassade. Hampus tyckte inte attd et var så väldans kul med auktion, så efter det att Robert vunnit ett pingisbord så åkte vi hem igen med lilla gnällbert, som satt och tjoade och tjatade hela vägen hem, jag som trodde att han skulle somna i bilen fick se mig besegrad och början till en lång eftermiddag tog vid.
Hampus sover bara en gång per dag numera, annars somnar han aldrig på kvällen. Idag blev sovschemat lite ruckat på, han somnade på vägen till auktionen, och vaknade ungefär då han brukar somna i vanliga fall, därmed den långa eftermiddagen. Nu sover i alla fall vår skatt igen, får hoppas han sover hela natten, fastän han somnade vid halv sju istället för halv åtta, som han brukar.
Vi har haft myskväll jag och Robert, med kräftor och räkor, massa kalla såser av alla de slag, vitlöksbröd och färskpotatis, mums!
Robert fick tag på färska nyfångade kräftor, färdiga att sätta tänderna i, till ett ofantligt kilopris, men ändå, smakar det så kostar det, som man brukar säga.
Det var välldans taggiga kräftor min käre sambo fick tag på, men det gjorde inget, jag stack mig bara lite här och där i munnen.
Glad i hågen tog jag ut en påse bigaråer till efterrätt, jag har inte kunnat äta det på ca 2 år, halsen har svulnat upp, men i år kunde jag!
Jag skulle ha tänkt på dom små hålen i läppen. Nu är det knölar där under.
Nej jag var inte helt fri från bigaråallergin, skit också, ser ut som att jag fått stryk eller nåt, Robert flinar åt mig och jag flinar åt mig själv också för den delen, ja ja. Smakar det så kostar det. Som sagt.

Resan till huvudstaden

Ja nu har vi alltså varit i Stockholm och kommit hem igen. Faktiskt så gick det rätt så bra, fram och tillbaka var väl lite smått jobbigt, Hampus gillar inte att åka bil för tillfället, men han var ändå så snäll han kunde tänkas vara, så det var i alla fall skönt det.
Just nu håller han på och bråkar med hundarna som han uppenbarligen har saknat, så som han klättrar och klänger på dom stackars djuren.

Morfar fick vi träffa också, han var go och glad, brun och spinkig. Såg rätt okej ut faktiskt, med tanke på att han har varit nersupen många år utav sitt liv.
Då man inte träffar en person speciellt ofta så blir det lätt lite svårt att känna nåt annat än ömhet för den personen, även om man är så nära släkt som man faktiskt är, men nu ioch med att vi träffades så kände jag faktikst en hel del stolthet över min käre morfar, som dels har tagit sig upp ur ett starkt spritmissbruk och dessutom varit med och startat upp ett center för folk i liknande situtioner.
Dom hjälper dessa olyckligt lottade personer med mat, att få bidrag och med deras deklarationer. De ordnar promenader med blåbärs och svamp plock etc...

Min morfar är en väldigt stolt man som gärna sträcker lite väl mycket på sig och som gärna dunkar sig själv på ryggen och kallar sig själv för en god medborgare och vardagshjälte. Han brer på och talar högt och långsamt om sina bravader, han tänker efter medans hans filterlösa john silver hänger lite slappt i munjipan och innan han börjar tala så spottar han iväg lite tobak som fastnat på insidan av läppen.

Han är kanske ett orginal, kan man säga, ett förtillfället tillfrisknat och nykternt orginal, och ju mer jag skriver om honom destå mer inser jag nu hur mycket jag har saknat honom på dessa sju år då jag inte har sett honom.

På nåt sätt så är hans sätt att blåsa ut plymen med ciggarettrök vackert, även fall han saknar några tänder och dessutom är alldeles grå i mustashen, och på nåt sätt så känner jag mig mycket närmare honom än min farfar, som jag träffade i alla fall varje månad. Det känns orättvist på nåt sätt, jag kan inte förklara varför, men det är den känslan som gnager mig i magen när jag tänker på det.

Jag träffade även på Jennie, underbara livfulla Jennie som alltid lockar mig till skratt med sin glada mun och friska tänder.
Och även ifall dagen på Gröna lund var vår värsta på frund av all otur så var den ändå en utav de bästa dagarna i Stockholm, på grund av henne.
Hampus åkte karusell för första gången i sitt liv, de flygande elefanterna, kan man tänka sig, (varför elefanter förresten) och det var sådär lagom kul, lite farligt nästan.

Annars så kan man ju inte direkt skryta med hans glada humör under Gröna Linds vistelsen, och det var väl delsvis elkler tja, enbart därför vi fick åka hem därifrån tidigare än planerat.

Hotellet vi bodde på var bra det, god frukost (älskar hotellfrukostar! MUMS!) och bra service som man brukar säga heheh.

Nä ni.. nu är det nog lunchdax, mormor var så snäll så hon lämnade en massa ungspannkaka här igår så det ska bli gött å käka, det.

Ha det så bra så hörs vi när vi hörs.

ps. bilder från stockolmsresan kommer antingen här eller på FB, för er som är intresserade. ;)