Dom nya orden.

Hampus formligen bubblar över med nya ord som vill komma ut, och när han inte lyckas så blir han sååå arg, jag förstår honom, stackarn, han förstår ju nästan allt vi säger till honom så..
Just nu är allting hans, den äää miiiim skriker han så fort man försöker ta bort något han inte får ha, som tillexempel den lilla fruktkniven, fråga mig inte hur han lyckas men det gör han, när han kommer skrikandes med den i högsta hugg och skriker Haaaampuuusssshh bäppleee! Haaaampuuushh bäpple miiiim! Då blir man lite lätt förtvivlad innan man hunnit upp honom och fått tagit ifrån honom kniven, sedan skiva äppleskivor till honom som han nöjt äter till Händige Manny, medans mamma pustar ut i soffan och försöker hämta sig från den halvt igångsatta hjärtattacken...

Det är nog många saker som man blir missförstådd för när man är liten. Om man tar det här med fruktkniven tillexempel, han vet mycket väl om att han inte får ha knivar, och dom stora knivarna rör han aldrig, skulle han någon gång få upp den lådan med knivar i så är det fruktkniven han tar, som tur är.. Ibland så pekar han på lådan och säger, mamma, hampussssh ajaj! Och så ser han otroligt nöjd ut och pöser lite över hur duktig han är, när han i nästa sekund lyckas få upp lådan och sträcker sig efter fruktkniven, då störtar man ju såklart fram och skäller nej hampus ajaja! Och han ler lite förnöjt och säger ajaj, och springer iväg, ungefär som att han bara ville påpeka detta från första början, och ääääntligen förstår du mamma, just det, det var ajaj i den lådan, precis som jag sa! Det gäller att vara med och verkligen lyssna på vad han säger, för råkar man missa minsta lilla sak så gör han slag i saken och visa istället, och tydligt nog också, och det blir inte alltid så lyckat.
Grejen är den att det har gått så fort så det är inte alltid man reflekterar över det, jag har nog inte riktigt förstått hur stor han faktiskt har blivit, men ändå så förväntar man sig att han ska förstå det man säger till honom, i alla fall dom enklare sakerna.

Ett annat populärt ord just nu är nej! Det är nej till allt, pussas, kramas, mat, macka, vatten, mjölk till maten, sova, vara vaken, allt! (har vi använt det ordet lite väl bra kanske) Man får nyansera vilka nej han använder som faktiskt nej, och när han bara säger det på pin ki. Ibland så säger han nej och sträcker sig fram mot det man erbjuder i alla fall, och just i sådana fall är det ju inte såå svårt... :)

Jag längtar verkligen efter den tid då vi kan ha samtal med varandra, Hampus och jag, då han kan berätta det han har gjort på dagis och vad han vill, inte bara svara jaaaa, eller nej! eller "mama bumpi nana lull bamp bamp!"

Huh?

Liket i dammsugaren

Skulle städa lite under trappen idag, lyfter på en påse med kläder, vad ser jag krypa ut? En enorm spindel med tre krossade ben, stackarn! H*n hankar sig fram och försöker fly, jag sätter fram dammsugarn och slurkar upp den. Känner att jag har gjort en god gärning, hur länge kan en spindel klara sig med fem ben? Sedan börjar jag av någon anledning få lite skuldkänslor, dom växer till en liten hård knut i magen, stackars spindel, den kanske hade klarat sig i alla fall? Nu ligger den lik i min dammsugarpåse, och den fick ju lixom aldrig chansen att klara sig som fembening...

Varför har jag skuldkänslor över en spindel?!? Den hade antagligen dött i alla fall, och vilken smärta att få tre ben krossade av en enorm papp-påse! Nej den har det nog bättre som död, men ändå, skuldkänslan vill inte riktigt ge med sig, vad är det med mig idag?

Idag har vi varit och handlat lite julblommor och vi har fixat fint i köket, Hampus och jag, i förrgår var vi och plockade mossa och pysslade ihop en mysig adventsljusstake, nu har vi varit duktiga, tycker jag.

Alla fönster är klara, alla gardiner är uppe, har bara ett berg med tvätt att beta mig igenom också så kan man väl kanske säga att jag är någorlunda klar med allt just nu, nej just fan, golven måste tvättas med. Suck.

-Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma! -Mmmmh?

Hampus har blivit fruktansvärt ljudlig av sig för tillfället, han tjatar och pratar, sjunger och gnolar, ylar och tjuter. När han är vaken, så är det aldrig tyst.
Det är lite så som Håkan säger faktiskt, först så vill man att dom ska le, man vill att dom ska säga mamma, att dom ska krypa, och sedan gå, och när dom kan det, ja vad vill man då? Att dom ska vara små och söta och ligga tyst och sova eller bara jollra lite sött. Varför är man aldrig nöjd tro? ;)

Upptäckte häromdan att om jag frågar Hampus något så säger han antingen jaop eller nepp, och sen så går han antingen ifrån mig eller springer dit jag ber honom att gå eller göra. Undra när det hände? När började han förstå så mycket? Måste kanske börja passa mig med vad jag säger så att han inte råkar höra nåt han inte ska säga. (Vi vill ju inte ha en Cai accident igen)
För er som inte vet vad jag menar så ska jag berätta,
Cai, strax över ett år sitter i kyrkbänken med sin far och farbror när lillasyster anna ska döpas.
När prästen kommer ut så ställer sig Cai i kyrkbänken och säger med klar ljudlig stämma;
Vad är det för en dum jävel? (eller nåt liknanade kommer inte ihåg exakt) Heheh

Nä ni imorn så blir det jobb så det kanske är dax för sängen, det känns så i ögonen i alla fall..
Syns när vi syns!

Usch så tiden går

Jag ville inte bli en sån som sa just dom orden, men har märkt på det senaste att just dessa ord faktiskt passerar ur min mun.
Hur blev jag sån?
Kanske kan det ha att göra med hela den här föräldragrejen, helt plötsligt så hinner man inte så mycket annat än att ta hand om Hampus och hushåll så man tänker helt enkelt inte på hur dagarna går, förrän man gör det, och då slår det en. GUD. Vad tiden går fort.
Hampus som nyss var liten har nu börjat prata, ja inte rent men jag förstår för det mesta vad han vill, och han förstår nästan alltid mig, vilket är kul, och spännande, jag brukar testa honom för att se hur pass långt förståndet egentligen sträcker sig och jag måste erkänna att jag blir mer och mer förvånad för var dag.
Känner att det tar stopp just nu med skrivinspiration så jag avslutar med en liten dikt jag skrev innan...

......

...Älskade barn...

......

I solljuset badar jag,

möts av brunnar,

Likt kristaller gnistrar de i ljuset.

I morgon, var dag,

Det ljuder i mina öron,

Det vackra klingande skrattet.

Glädjen som sprudlar,

runt,runt,

Likt en furie drar yrvädret förbi.

Om natten sömnen tar dig,

Likt en varm boll i mjukaste ull,

Du snusar till morgonen gry.

Älskade barn, Älskade unge!

Ditt busiga flin,

Dina underbara ögon.

Dina kvicka ben som avslutas i runda fötter.

Hur har vi, hur har jag,
Kunnat skapa någon som är så vacker?

Mamma

Jag har tänkt lite på det här med att vara förälder, många olika aspekter har jag klurat på och detta är vad jag har kommit fram till hittils,

När man får barn så förändras ens liv totalt, JAG kommer inte längre i första eller andra hand, barnet kommer i första, hundar, hushåll i andra och tredje, bil matköp och tillagning av mat osv osv, sen kommer jag. Ibland så kan jag tänka tillbaka på den tid då jag var arton och hade hela världen framför mig utan att ens tänka över det speciellt mycket. Det var inte det viktiga. Det viktiga stora målet det var att skaffa familj. och barn. och se, nu har jag det.
Ibland så kan jag få en liiiiten gnista av fruktan eller kanske av svaghet, då jag tänker på allt jag kunde ha gjort om jag inte hade haft barn nu. Men å andra sidan, jag skulle aldrig för något i världen byta mitt liv eller min familj mot en annan situation.

När man befinner sig i den här fasen med småbarn som jag gör just nu så får man säkra sitt hem. Man får ha lås på alla farliga lådor, ställa saker långt in på bänkar, ha grind i trappan, se till så att handtaget på stekpannan inte sticker utanför spisen när man steker nåt osv.
Jag är van vid att mer eller mindre alltid ha intrampat ris eller dylikt i strumporna, hur ofta jag än städar och damsuger golvet, jag har alltid nån slags fläck på mina kläder, och mina skor ligger i hela huset. Men vet ni? Man står ut med sånt för att man har ett litet charmtroll hemma.

Jag har för vana att gömma mobiltelefoner och kontroller till tv:n, och att alltid låsa dörranrna när vi är inne, för annars går han ut.
Man blir van vid väldigt lite nattsömn, blir nästan alltid väckt av ena eller andra anledningen och man får aldrig sova ut ordentligt. Man får ingen egentid och tar man sig egentid så har man dåligt samvete för det.
Att jobba är en annan sak som ger mig dåligt samvete, jag träffar Hampus tre timmar om dagen de dagar som jag jobbar, men jobbar jag inte så får vi inte in några pengar och då har jag dåligt samvete för att jag inte kan ge honom de saker som han behöver.
Att åka någonstans eller gå på bio kräver god planering och oranisation, barnvakt måste fixas och instrueras, för ingen kan så bra som mamma kan, så är det.

Kanske låter det som gnäll, mer eller mindre alltihopa, men det var inte så det var menat,
solen kan inte lysa ikapp med min sons leende, ingen får mitt hjärta att bulta på det sätt som han får och jag kan knappt vara utan honom en dag utan att strupen snörs åt.
Att skaffa barn är helt klart det bästa jag har gjort utav mitt liv hittils, och man kan inte beskriva känslan av den stoltheten och kärlek som man känner för sin egen avkomma, faktiskt.

Men det är som dom säger. När man skaffar barn så får man helt pötsligt förståelse för sina föräldrar, och kan mer eller mindre förlåta dom allt.

Over and out.

Snö och födelsedagspresenter

Helt trött på min jobbsituation just nu, eller ja, brist på jobb situation kanske jag ska säga. Har inte jobbat på hela veckan, känns lite tufft, hoppas nån ska vara ledig nästa vecka.

Nu när det snöa så idag så blev jag faktiskt inte så lite paff! Wow.. snö i oktober.. vem trodde det..? Hampus var rätt misstänksam, men kossorna var så roliga när det snöade på dom så han töade upp.. hahaah

Sedan töade snön och nu regnar det och blåser.
Så kan det gå.


Känner mig lite dåsig och slö och har gjort det den senaste tiden, inte så nice, funderar på att köpa nån slags piller kanske, men vilken sort? Järn? kanske? eller?
suck... ... .

Brukar tyvärr bli såhär varje gång hösten faller ner över oss, över mig verkar den falla rätt så tungt, som en hammare i bly ungefär, och krascha mig i golvet, suga ur mig all energi och sen lämna mig som en urtvättat trasa.
Så känner jag mig just nu, som en trasa.

Imorn så tänker jag i alla fall fly fältet ner till Nabben en sväng och hjälpa till med hö och halm leveransen inför vintern. Sen ska jag markträna en hel del, i alla fall en timme, bara för att inte behöva åka hem på en stund, det har inte blivit mycket till egentid den här veckan, som ni kanske märker på mitt smäktande tonfall, efter att få umgås i flera timmar, med ingen annan än min häst.

För er som har en häst som ni har bundit er till på samma sätt som jag, eller nåt annat djur också för den delen, förstår nog denna saknad och frustration som jag känner just nu, över att inte ha varit där på några dagar, än ni som inte har det.
För er låter det nog bara som dravel, kanske ska jag skriva om nåt annat.


För er som däremot undrar vad jag skulle kunna vilja ha när jag fyller år i november så vill jag ha en kitchen aid!!!
Kanske inte nödvändigtvis en röd, har inte bestämt vilken färg jag vill ha än.Ger er en heads up nu, för den är ju rätt så dyr, så ni har tid att spara ihop till den... ;)

Nä ni... saknar lite skrivar motivation idag känner jag, och Robert saknar visst mig vid sin sida i tvsoffan så jag får väl bege mig. ha en trevlig afton

Ciao

Förskolan kräftor och bigaråer

Hampus har börjat sin inskolningsperiod på förskolan. Han är så himla duktig och glad hela tiden, han har en stolt mamma, vill jag bara påpeka.
I fredags så lämnade vi barnen ensamma med personalen för första gången, i ca 40 minuter. Glad i hågen sa jag hej då, han gnisslade lite i Emmas famn, men när jag vände mig om utanför grinden så var han i full fart med leken igen, likandant var det när jag kom tillbaka, jag hade nog lite blandade känslor där ett tag, dels glad och lycklig för att han trivs så bra, och dels lite ja.. svartsjuk är nog inte det rätta ordet, men det nöp lite i hjärtat när jag såg hur bra han klarade sig utan mig, det gjorde det allt, men när han upptäckte att jag var tillbaka så sprang han fram och kramade och pussade på mig, och då kändes det bra igen, min lilla pojk hade nog saknat mamma lite i alla fall.

Idag har vi haft en riktigt bra dag, vi åkte på uteauktion hela familjen och solen gassade. Hampus tyckte inte attd et var så väldans kul med auktion, så efter det att Robert vunnit ett pingisbord så åkte vi hem igen med lilla gnällbert, som satt och tjoade och tjatade hela vägen hem, jag som trodde att han skulle somna i bilen fick se mig besegrad och början till en lång eftermiddag tog vid.
Hampus sover bara en gång per dag numera, annars somnar han aldrig på kvällen. Idag blev sovschemat lite ruckat på, han somnade på vägen till auktionen, och vaknade ungefär då han brukar somna i vanliga fall, därmed den långa eftermiddagen. Nu sover i alla fall vår skatt igen, får hoppas han sover hela natten, fastän han somnade vid halv sju istället för halv åtta, som han brukar.
Vi har haft myskväll jag och Robert, med kräftor och räkor, massa kalla såser av alla de slag, vitlöksbröd och färskpotatis, mums!
Robert fick tag på färska nyfångade kräftor, färdiga att sätta tänderna i, till ett ofantligt kilopris, men ändå, smakar det så kostar det, som man brukar säga.
Det var välldans taggiga kräftor min käre sambo fick tag på, men det gjorde inget, jag stack mig bara lite här och där i munnen.
Glad i hågen tog jag ut en påse bigaråer till efterrätt, jag har inte kunnat äta det på ca 2 år, halsen har svulnat upp, men i år kunde jag!
Jag skulle ha tänkt på dom små hålen i läppen. Nu är det knölar där under.
Nej jag var inte helt fri från bigaråallergin, skit också, ser ut som att jag fått stryk eller nåt, Robert flinar åt mig och jag flinar åt mig själv också för den delen, ja ja. Smakar det så kostar det. Som sagt.